Hoj – att inte vara lång

Under alla år jag kört hoj har en det pågått en ständig diskussion om att vara kort och inte nå ned med fötterna när man stannar med motorcykel. Långa personer fattar inte problemet och korta skriker sig blodiga.

Efter att ha träffat Jåke och insett att jag föredrog att köra själv jämfört med att bli skjutsad så bestämde vi att jag skulle övningsköra och ta hojkort. Jag började att köra hans XN85 Turbo, ett stort tungt åbäke, med Jåke bakpå (gjorde inte hojen mindre bänglig). När jag skulle stanna så nådde jag så där precis nästan ned så Jåke var ofta där och stöttade, jodå han kunde sitta bakpå och nå ned – helt.

Edgar, hojen, var inte optimal att lära sig köra på så när min gamla judo-tränare sålde sin GS500E så slog jag till efter lite debatt hemma. Hojen, Lillen, var kubikmässigt för liten för att få köra upp på för tungt kort men den hade rätt pris, ok försäkringpremie och jag nådde ju nästan ned med hela foten. Jåke och svärfar tog sig här ett snack med mig och sa:
– Lär dig köra Lillen så ska du se att det löser sig med att hitta en hoj som du kan köra upp på.
Envist muttrandes att jag måste ju nå ned så tog de till nästa argument:
– Du är intelligent och kan lösa problem, gör det!
– Hmf…

Vi övningskörde så ofta det gick och Jåke/Åke glömde aldrig att visa mig när andra ”korta” personer kom på hojar och vi tittade och pratade om hur de löste saken. Det verkade som om de där andra korta, var mycket noga med att bestämma när de skulle göra vad vid start och stopp – de hade en plan. Det kunde ju jag också ha.

Köra i trafik gick bra men det där eländet som heter körgård var en plåga. Som en treårig satt jag mig på hojen och spretade men benen rakt ut och högljutt talade om att:
– JAG NÅR INTE NED.
Jåke ruttnade och svarade:
– MED DEN DÄR DJÄLVA ATTITYDEN SKA DU INTE HA HOJKORT!
Efter gråt och tandagnissel så kunde jag så smått lyssna på hans nästa inlägg:
– Du ska väl ändå inte köra med fötterna nere? Fötterna ska vara på fotpinnarna ända tills du ska stanna och då vet du ju att lösningen är att ha en plan.
Han hade ju rätt men det fanns ändå en känsla av otrygghet i att inte nå ned.

….övningskörningen fortsatte……och fortsatte…..

Så småningom skulle jag skrivas in på körskola och Jåke följde snällt med mig runt till varenda skola i stan innan vi hittade en där det fanns en hoj som funkade hyfsat för mig och som hade personal som verkade fatta något. Jag skulle köra en gammal blytung Kawa 750 med obestämbar ålder för en lärare vid namn Peleback. Ibland ville Peleback att Jåke skulle vara med på lektionerna för att Jåke skulle veta vad jag skulle träna på innan nästa lektion, ibland fick jag nöta själv. Peleback hade en sån där trevlig pedagogik som funkar på mig:
– Laila, sätt dig bakpå. Så här känns det när du kör…
– Mmm, jaaa….
– Det ska kännas så här…
– JAHA!

Körkort togs på första försöket och nu ett antal år och hojar senare så måste jag säga: Ja, jag gillar att nå ned men det finns andra saker på en hoj som jag värdesätter mer. Jag behöver inte ha bägge fötterna i så fort jag stannar har jag insett med tiden. Det är för att jag har planen, jag har sett att inte ens Jåke som är lång använder bägge fötterna. Har han också en plan?

Så till alla korta: Lös problemet!

Till alla långa: Ha tålamod med oss tills vi löst problemet.

Blanda nu inte ihop att nå ned med Trafikverkets regler för hur en körgård ska se ut vid uppkörning och hur den ska genomföras –  det är en helt annan sak

spacer