Satmaran – MTB lopp

Jag är uppväxt i en stad och helt övertygad om att asfalt är det bästa underlaget som finns när det kommer till motorcykelkörning och cykeltrampande.

Under det senaste året har det börjat cyklas mer i hushållet mycket på grund av att Jåke blev utmanad att köra Fjällturen. Överlag verkar cykling var en trend inom vår umgängeskrets för här och där poppar det upp att folk cyklar än det ena och än det andra men jag har envist stått emot. En dag kom en förfrågan från en gammal tjejkompis, ska vi cykla Satmaran? Ett motions MTB-lopp bara för kvinnor, 41 km varav 8km på stigar och resten på asfalt och grusväg.
– Nä, det tänker jag inte, var min första tanke.
Ett antal timmar senare och två halvstarka mojitos gjorda av svärfar Åke så tog jag upp ämnet med Jåke som tyckte jomenvisst.
-Okej, då svarade jag tjejkompisen, men du får inte bli irriterad om jag inte hänger med i ditt tempo för jag suger verkligen på att cykla och än värre är det med min obefintliga teknik över stock och sten.

Väl hemma igen från svärföräldrar så skulle det börja tränas så att loppet åtminstonde skulle vara genomförbart, tre veckor kvar till loppet. Först fick Jåke, som alltid, se till cykeln var hyfsad i trim för vad jag skulle ut på: Ny kedja, nya däck och justering av växlar. Sen fick Jåke snällt släpa runt mig på grusvägar, asfaltsvägar, backar, stigar och dessa förbannat otäcka ställen med stock och sten. Vid ett tillfälle hamnade vi på ett ställe där jag sa:
-Glöm det!
Jåke sa: Du försöker ju inte ens!
Jag tyckte jag var duktig som över huvudtaget hade cyklat till stället där det i mina ögon var omöjligt att cykla och han tyckte hur svårt kan det vara? Vi kan väl säga att vi har lite olika referensramar. Ett antal cykelturer senare så cyklade jag mer än jag gick på det där otäcka stället men jag kan inte påstå att det var någon postiv upplevelse. På asfalt kämpade jag med att få till rätt växel vid rätt tillfälle. Hur svårt kan det vara? Jo, har man lärt sig cykla på 3-växlad Monark på slät asfalt så är 24 växlar på Crescent Hybrid förvirrande speciellt eftersom växlarna inte verkar ligga i ordning. Jåke fick suckande förklara även detta enligt honom elementära.

Tjejkompis och jag (här efter benäms vi Humle och Dumle) insåg att vi borde kanske cykla ihop någon gång innan loppet. Det bestämdes att jag skulle komma tilll Upplands-Väsby och vi skulle ut på en runda. Väl i motionspåret så kunde vi konstatera att jag är hyfsat start på plant underlag och uppför medan Humle var mycket bättre på stigar och stockar. Vi bestämde även att vi ska cykla tillsammans på Satmaran oavsett om den ena är starkare än den andra. Skönt!

Fredag 29 september var det dags att åka mot Ludvika. Prius hybrid packades med cyklar och i väg vi for till Ludvika för att sova.

Lördag 30 september. Höstkyla i luften men inget regn så med andra ord, bra väder för att röra på sig. Humle och Dumle som har lokalsinne noll skulle nu hitta från hotellet till Blötberget. Att hitta till byn var inget problem men var fanns IP? Vi bestämde efter att ha åkt igenom hela byn (den är flera hundra meter) att IP nog ligger vi skolan och vi gissade rätt. Vi plockade ut startnummer och började packa av cyklar och fippla med allt möjligt som pulsband, go-pro, stoppa truten och under tiden fylls parkeringsplatsen på med än den ena cykelklubben efter den andra. Jag kunde snabbt konstera att min cykel var helt ute och jag var helt fel klädd – modet sjönk en del.

Nåja starten gick och det började med sån där halvotäck stig där det var trångt och eländigt för alla hade brådis. Humle och Dumle väljer (nåja, väljer och väljer…) att släppa de flesta och vi börjar förlika oss med tanken, vi får nog nöja oss med att ligga sist. Vi nöter på, Humle får dra mig på stigar och jag får dra på plant och asfalt. Det går hyfsat ända tillls vi är ca halvvägs när det på allvar blir sånt där område där jag verkligen inte kan/vågar/orkar cykla. Bestämmer mig för att försöka trampa på låg växel för det måste ju ändå gå fortare att cykla än att gå!? Jag lyckas cykla i princip hela sträckan även om jag svor, muttrade och flåsade. Väl ute på vettigare väg kände jag mig lite stolt, jag hade kommit igenom området utan större missär.

2timmar 45 minuter senare cyklar vi i mål, inte sist! Kroppen talar om att den har fått jobba men den är inte kräktrött, största problemet är vänster vad som jag lyckats sträcka lite lätt på djävlulsbiten och min högra hand som krånglar efter en tidigare skada.

Hojar packas och färden hem börjar. Den grillade kyckligen i Surahammar var nog bland det godaste jag ätit.

Kommer jag att cykla fler lopp, tveksamt. Kommer jag att cykla mer för att få allsidig träning, ja.

Mer info om loppet

 

 

 

spacer