Bankörning kontra landsvägskörning

Ibland får jag kommentarer som: Varför kör du bana? Varför kör du landsväg när du vet hur kul bana är?

För mig utesluter inte det ena det andra.

På bana får jag möjlighet att finslipa handhavande av cykel och förstå mina instinkter:
– att skicka styrimpuls vid exakt rätt ställe för att jag ska komma ur kurvan där jag önskar
– förstå hur mycket/lite min kroppsposition påverkar cykeln och i förlängningen mig i olika situationer
– hur cykeln blir instabil när den inte har något att göra och hur jag kan använda det till något vettigt
– hur olika sätt att bromsa påverkar min förmåga att få cykeln dit jag tänkt utan att bli stressad
– känna hur trygg/stabil hojen är när jag planerar och har blicken med mig
Jag får genast kvitto på om något är bättre eller sämre genom att jag gör det varv efter varv.

Landsväg: Här får man bara ett tillfälle att göra det rätt.

På landsväg måste man läsa trafikmiljön för att veta vilka faror som lurar i form av djur, bilister på sidovägar med mera. Om det finns massa potthål eller grus som man vill undvika. Naturen ger en fingervisning om hur en kurva svänger, om den öppnar eller nyper. Är jag så trygg i mitt handhavande av cykeln att jag inte medvetet behöver fundera på vad jag måste göra utan kan ägna all fokus åt att bedöma situationer och skapa mig en plan – då blir hojåkning blir en njutning

Jag tänker inte sticka under stol med att jag gillar att köra fort men fartupplevelse är väldig subjektivt. Att köra närmare 300km/h på Rakel på en flygraka kan kännas som lugnet själv medan 70km/h på en liten kurvig väg kan vara en rejäl pulshöjare. För ban-rävar som säger att det inte finns såna vägar i Sverige – tro mig, det gör det!

spacer