Från andra sidan muren på Knutstorp eller  en racerapport inifrån depån ur en betraktares synvinkel

En i Team R2D2s support team, Nicklas har skrivit följande:

Bilen packades inför det stundande racet nere på Knutstorp, avresan inplanerad till dagen efter.  Så långt var allting bra och som vanligt packades det med mer än vad som borde behövas, trots det blev det ett besök hos Hovleverantör Biltema för att stilla ett oväntat behov av rengöringsprodukter.

Tiden för avresa hade kommit och det enda som behövdes var frukost på McDonken samt ett stopp på ICA för lite inköp av dricka.  Om nu bara damen i bilen framför kunde lära sig att skilja på ett rödljus för gående och ett för bilar så kanske vi kan få åka någon gång?

Resan ner var händelselös så när som på en trasig bro i Södertälje, väderväxlingar skiftande mellan strålande sol och spöregn samt ett tidigare nämnt shoppingäventyr på Biltema i Norrköping.  Väl framme på Ring Knutstorp lokaliserades övriga teammedlemmar, bilen parkerades, hälsningar, information och teamtröjor utdelades.  Teamtröjor!  Fatta vilket proffsigt superteam som till och med har egna teamtröjor!

Hojarna började rullas iväg till besiktningen som skulle genomföras redan kvällen innan racet, märkligt nog öppnade inte sekretariatet för anmälan förrän nästa morgon.  Om kvällen avslutades i ett aningens förvirrat tecken så började Raceday till och med ännu mer förvirrat med förare som ville besiktiga hojar eller stod i kö för att anmäla sig till tävlingen när förarmötet skulle börja i andra änden av depåområdet.

Jåkes hoj fick lite extra kärlek med ett välbehövligt bromsvätskebyte, men i övrigt blev det mest lite putsande av kåpor innan det var dags för kvalkörning.  Kvalkörningen genomfördes i blandat väder och gick som planerat innan Peter bestämde sig för att gå ut med slicks bak och regndäck fram.  En plan som funkade riktigt bra ända tills det kom lite mer väta från ovan som gjorde slut på bakhjulets fäste i utgången på sista kurvan.  Den påföljande vobblande åkturen (som så när räddades av Peter!) avslutades i den troligtvis mjukaste och mest vattensjuka delen av gräsmattan som omger banan i en högst spektakulär kaskad av vatten och knytnävsstora grästuvor.

Tack Peter för att du la hojen på banans mjukaste plats, istället för på asfalten eller i armcoräcket vilket var det du hade att välja på och eftersom hojen landade så mjukt blev skadorna minimala med extremt lite reparationsarbete som följd.  Dessutom hade Per och jag rätt roligt åt att hitta gräs och lera på de mest konstiga ställen när vi spolade av hojen och just som vi trodde att vi hittat allt så kom det ännu mera lerbrunt vatten rinnandes!

Efter att Peter så förtjänstfullt kastat omkull hojen (taktikdrag?) fick resterande team avsluta kvalkörningen bakom Säkerhetsbilen.  (Säkerhetsbilen förtjänar ett omnämnande då dem lyckats hitta en gammal Honda Civic från -79 som raceutrustats med aluminiumfälgar, skärmbreddare och kraschbur!) Kvalkörningen gick i övrigt ungefär som förväntat vilket gjorde att vi startade lite bakom mitten av fältet.  Pga vädrets skiftande kvalitet togs ett beslut om att Laila som hade regndäck monterade skulle ta första stinten (dessutom är hon betydligt snällare mot däcken om/när det börjar torka upp).  Själva starten från linjen blev inte direkt lysande (kom iväg näst sist), men å andra sidan så plockade Laila minst 4 placeringar när hon i ensamt majestät tar höger spår (och alla andra ligger till vänster) ner till första kurvan.  Japp, bildbevis finns!

Racet hittar till slut sin rytm och Nina som dök upp på morgonen tar tag i murhängandet och kommunikationen med föraren ute på banan, Per ansvarar för tankningen och själv försöker jag låta bli att vara ivägen och hjälpa till där jag kan.  Efter någon timme eller så flaggar vi in Jåke då det är dags att byta förare, i väntan på att Jåke ska komma in kommer ett annat teams förare in som blivit svartflaggad och då finns inte representanten för raceledningen där för att kunna dela ut straffet och man kan väl säga att kombinationen av förare full med adrenalin och icke närvande straffutdelare inte är någon bra kombination…

Jåke kommer in och vi flyttar transpondern till Peters hoj och han sticker iväg för att köra sin stint.  Medans vi står där dyker det upp en mystisk person med ett tidtagarur som hon klickar igång samtidigt som hon meddelar att vi har blivit svartflaggade och att vår förare inte brytt sig om att gå in i depån för att ta sitt straff.  Ingen i vårt team har sett någon svartflagga hängas ut än mindre någon flagga med teamnummer som talar om vilket team som svartflaggas.  Med andra ord så ser vi mer eller mindre ut som fågelholkar i ansiktet.  Vad hon själv tänkte när hon insåg att hon tog ut strafftid på en icke raceande förare förtäljer inte historien.

Peter vinkades i alla fall in för att vi skulle ta vårt straff så att det inte skulle bli något tjafs efteråt.  Någon timme (halvtimme?) senare var det dags igen.  Den här gången var det Laila som kom in i depån pga svartflagg och eftersom det inte visats något nummer ihop med svartflaggan så gick Laila in för att undvika eventuell extra bestraffning.  När Laila kommer in blir hon meddelad att det inte var henne dem ville ha tag på utan den andra motorcykeln som åkte i par med henne…

Efter det så slapp vi i alla fall fler bestraffningar och racerytmen började hitta tillbaka samtidigt som det började bli dags för lunch.  Som alltid i sådana här sammanhang intas lunch när man har tid vilket om man har tur blir i sällskap med någon annan annars får man äta själv.  Lunchen smakade gott (tack för att du hämtade mat till alla Per!), men den var inte ens i närheten av Marie-Louise delikata kreationer som jag hade nöjet att njuta av när vi var på Sviestad.

Racet börjar närma sig sitt slut och alla börjar förbereda sig på målgång.  En extra godisbit här och där, plocka undan de verktyg och saker vi inte längre behöver mm.  När vi skickar ut Laila på hennes sista stint har vi utarbetat en strategi för att fördela plågan så jämnt som möjligt mellan förarna då alla tre är slitna och lider av olika krämpor.  Alla är på det klara med hur vi ska göra för att sista timmen skall gå så smärtfritt som möjligt.

Efter att vi har skickat ut Laila på banan meddelar raceledningen att man inte kommer flagga av vid tidigare utsatt tid utan man kommer att flagga av racet senare.  Laila som inte vet om det här blir naturligtvis inte speciellt glad när vi låter henne köra längre än det som sagts och när hon till slut fick komma in var ordflödet inte nådigt.  Det hela löste sig och målflaggan föll till slut även över vårt team.  Arbetet med att packa ihop cirkus R2D2 drar igång för att vi så snabbt som möjligt kan komma tillbaka till den tålmodigt väntande duschen och kalla ölen.

Den tålmodigt väntande duschen och kalla ölen befann sig ca en halvtimmes bilfärd bort hos två kompisar till Peter.  Dessa underbart knasiga skåningar ville dessutom bjuda hela teamet på middag.  En viss förvirring infann sig angående var måltiden skulle inmundigas, men till skillnad mot tidigare under dagen så gav den här förvirringen upphov till skratt och glada tillrop.

I det här gänget har vi förvisso aldrig tråkigt, men jag tror att det är få av oss som skrattat så mycket som under den här middagen.  Taket var högt och ribban på en lagom låg nivå och samtalsämnena skiftade, men flöt ihop till en enda smältdegel av skratt.  Vi fick bland annat lära oss att man skall vara försiktig med vem man spenderar sin tid med i Marocko och att paraplyer kan användas till annat än att skydda från regn.

Ett jättestort tack till Lotta och Bengtsson som hyrde ut sängplatser, ordnade en supertrevlig middag och underhöll oss vår sista kväll på vårt äventyr i landet Skåne.

 

spacer