Bätte sent är aldrig? Från andra sidan muren på Falkenberg……

…..återigen en rapport från en i support teamet, Nicklas.

Som vanligt diskuterades lite löst om resplaner, boende etc. men ingenting blev ordentligt spikat förrän ett par dagar innan avfärd och så här i efterhand kan man konstatera att en del information inte riktigt landat hos undertecknad vilket resulterade i att Laila och Jåke åkte söderut medans jag satt på jobbet och slavade. *Sorry, my bad*

På fredagskvällen packade jag bilen med de saker som skulle med så att jag skulle spara lite tid på avresedagen vilken var satt till lördag.  För dem som sov på geografilektionerna kan jag meddela att med en startpunkt i Stockholm och slutmålet Falkenberg i sydvästra Sverige så är det jättelångt… Note to self: Lyssna bättre på inför-racet diskussionerna och ta reda på restiden…

Efter en odramatisk resa mötte jag upp resten av teamet som välkomnade mig med välförtjänta gliringar, dricka, mat och en plats att sova.  Maten inmundigades under lagom ordnade skrattattacker samtidigt som planer inför morgondagen drogs upp.

team-r2d2-boende

Nästa morgon tömdes lägenheten på våra tillhörigheter då vi inte skulle återvända hit efter att racet var slut.  Vi anlände till banan i lagom tid, parkerade bilarna, ordna med småplock mm. som skall fixas innan det är dags för kvalkörning och sedan race.  Laila och Jåke fick mest bantid under kvalet då dem inte kört på Falkenberg tidigare och Peter har gjort det samt att han avverkat ett antal varv på banan tidigare under veckan.

Kvalplatsen blev ungefär som vanligt en bit nedanför mitten av fälten, starten blev dock av det ovanligare slaget då R1:an vägrade starta!  Trots startstrulet kom vi inte iväg sist (!) och med en så kort bana så blandades alla hojarna på bara några varv så det inte längre gick att se vem som låg först eller sist och racelunken (för oss i depån) började infinna sig.

Racet lunkade på med lite avbrott för förarbyten, gulflaggor och säkerhetsbilar.  Tyvärr visade det sig att en av säkerhetsbilarna gällde en förare som klippte Lailas ben med sitt framhjul innan han gick omkull.  Laila höll sig på hjulen trots smällen och kom efter en stund in i depån för att bytas av och lite ”på plats” rehab för att kunna fortsätta resten av tävlingen.

Plötsligt började det vinkas med gula flaggor igen, säkerhetsbilen åker ut för att samla ihop fältet, men ingen Jåke syns till!  Det visade sig att bakhjulet och chauffören hade skilda åsikter om vad som för stunden var lämpligt beteende och resulterade i en lowsider som slutade lite drygt tio meter ifrån depåinfarten, men tyvärr på fel sida av banan.  Med tävlingsledningens vakande ögon på oss kunde vi inte göra annat än att vänta på att skamkärran skulle plocka upp den nu rätt skamfilade R1:an och köra in i depån så vi kunde få tag på transpondern.  Glädjande nog hade Jåke klarat sig näst intill oskadd med endast en del blåmärken, men inga brutna ben eller dylikt.

Nästa problem att dyka upp var Peters ljuddämpare som beslutat sig för att misshandeln tidigare under säsongen äntligen skulle ge utdelning i form av ett hål i ljuddämparen som sakta växte sig allt större och började sprida glittrande ljuddämparull på allt och alla som kom för nära.  Hålband och popnitar plockades fram för att frankensteinmecka ihop ljuddämparen innan den rämnade helt och hållet.  Lösningen höll hela vägen in i mål även om det behövdes sättas dit några extra popnitar för att vara säker på att det skulle hålla.  Som en sidonotering kunde vi konstatera att Peters ljuddämparull var riktigt riktigt stark och var den direkta orsaken till att två borrar fick sätta livet till.

Peter drog ett jättelass och körde längre stinter för att avlasta Laila och Jåke som båda två kände av sina skador samt att dem turades om på Rakel nu när Pumba bitit i gräset.  I väntan på att racet skulle ta slut inspekterades Pumba lite närmare och vi kunde konstatera att det förmodligen ser värre ut än det egentligen är, även om det inte blir helt gratis att återställa honom.

Till slut plockades den svartvitrutiga flaggan fram och loppet och säsongen flaggades av för denna gång.  Fordonen packades och prisutdelningen besöktes för att beskåda de snabba killarna och tjej(-erna) få blommor, plaketter och pokaler.  Av någon anledning hade Team R2D2:s framgångar totalt förbisetts av Svenska Endurance Cupens ledning.  Det här behövde naturligtvis rättas till så vi ordnade en alldeles egen prisutdelning med både pokaler och flaskor med bubbel i.  Efter att pokalerna delats ut och bubblet druckits ur startade färden mot Peters residens där vi östkustbor skulle övernatta innan hemresan återupptogs dagen efter.

Tack för en riktigt trevlig säsong med nya bekantskaper, många skratt och en innerlig förhoppning om ett snart återseende!

spacer