Mine To Run

Det här med att springa lopp är lite tve-eggat, jag är inte snabb så lopp som bara fokuserar på tid är uteslutet medan lopp som handlar om upplevelse är intressant. I maj 2018 bestämde jag mig för att ställa upp i loppet Mine To Run som skulle gå av stapeln i november i Dannemoragruvan (nära Österbybruk). 8,5 km ovan och under mark.

Dannemora gruva

Med handen på hjärtat kan jag väl säga att jag inte fick till den träning jag borde gjort så jag var in i det längsta tveksam till start men till slut bestämde jag mig för att springa oavsett uppladdning.

Startfållan

Loppet gick nedåt, nedåt och nedåt på halkigt underlag. Pannlampan gav inte riktigt det ljus jag önskat men jag såg tillräckligt för att kunna hålla mig på benen i halkan. När man sprungit ned till 231 meter så var det dags att vända uppåt. Djävlar i lådan vad jobbigt det var att sakta nöta sig uppåt igen men det gick. Kan meddela att det var precis lika svårt att få fäste uppför som utför. Jag stannade upp vid ett par tillällen och kunde konstera att vi som var där mest såg ut som en hoper Minions ute på uppdrag för att rädda världen med våra gula hjälmar som guppade i takt med löpstegen. Väl ute ur gruvan så återstod 2,5 km asfaltslöpning på slät mark vilket i normala fall inte är ett problem men när man kört slut på vaderna så var det en prövning.

Ljuset i tunneln

Målgång och medalj. Erkänner, jag gillar medaljer!

Skitigt var det

Snabbt byte till rena dojor och avfärd hem. Väl hemma inser jag att vaderna stelnat och den lilla promenaden från bilen till lägenheten är seriöst smärtsam och tar flera minuter längre än normalt. En dusch och ett glas champange och livet börjar återigen pulsera i ådrorna.

Hittade lite växtlighet bland alla stenar

spacer